En gammal bondes fru plågar honom med ständigt tjat, men en händelse förändrar allt. Vid begravningen visar bonden en oväntad reaktion på besökarnas kommentarer, vilket avslöjar hans helt egna perspektiv på situationen.
En gammal bonde hade en fru som alltid tjatade på honom. Från morgon till kväll gick hon på och hittade alltid något nytt att klaga på. Den enda tiden som bonden fick lite frid och ro var när han plöjde fältet med sin mulåsna. Därför försökte han plöjde så ofta han kunde.
En dag när bonden var ute och plöjde kom hans fru ut med lunch åt honom. Han ledde mulåsnan till skuggan av ett träd, satte sig ner på en stubbe för att äta. Men innan han ens hunnit tagit sin första tugga hade frun börjat klaga igen. Hon tjatade om allt mellan himmel och jord och verkade knappt sluta för att hämta luft.
Då plötsligt slog mulåsna bakut och träffade frun med båda bakbenen i huvudet. Hon avled omedelbart.
På begravningen några dagar senare märkte prästen något märkligt. När de kvinnliga besökarna kom fram för att beklaga sorgen till den gamla bonden så lyssnade han i en minut och sedan nickade han instämmande. Men när de manliga besökarna kom fram så lyssnade han en minut och sedan skakade han på huvudet.
Prästen tyckte det hela var så märkligt att han bestämde sig för att fråga bonden vad det var frågan om. Efter kyrkkaffet bad prästen bonden att komma in till hans kontor och han frågade honom rakt ut varför han hade skakat på huvudet åt männen men nickat åt kvinnorna.
”Jo, du förstår,” sa bonden. ”När kvinnorna kom fram så sa alla att min fru såg så vacker ut i kistan eller att hon hade en fin klänning på sig. Så jag nickade instämmande,”
”Och männen?” frågade prästen.
”De ville veta om mulåsnan var till salu.”