Jaha, då har man fått en ny föräldragrupp emot sig.
På minsta grabbens simskola så finns det givetvis en grupp föräldrar som måste höja sina barns prestationer till skyarna varje gång ungen gör något, hur obetydlig prestationen än varit.
Behöver jag nämna att hemmastickade tröjor i pastellfärger kännetecknar gruppens uniformella klädsel och ett militärt avståndstagande till allt ätbart kött sätter definitionen på denna samhällsengagerande grupp?
Idag hade gruppen samlat sig till angrepp mot simlärarna och främst i stridsformationen gick en kvinna som såg ut att vara Östgötsk mästare i att kasta små traktorer långt och som har en röst som får Hesa Fredrik att framstå som…ja hes.
Gruppen hade tydligen träffats på ett café innan och gemensamt kommit fram till ett krav på att deras barn borde få ett simmärke eller medalj efter varje lektion för att hålla motivationen uppe, ”ungefär som med Nordkoreanska generaler” sa jag med ett flin.
Varken flinet eller liknelsen uppskattades.
Simlärarna försökte argumentera med att barnen visst skulle få simmärken men inom sin tid, dom hade bara simmat två gånger och det fanns nationella riktlinjer och krav att ta hänsyn till, och så fort barnen uppfyllde kraven till de diverse märken och medaljer som fanns så skulle barnen givetvis belönas omedelbart.
Detta tyckte givetvis traktorkastaren från Östergötland var helt oacceptabelt och fascistiskt, varför kunde man inte anpassa kraven så att hennes pöjk Kosmos också skulle kunna få en medalj?
Dom övriga i gruppen nickade instämmande, ingen ville ju få en liten traktor kastad i huvudet.
Stämningen kändes lite tryckt, bäst att försöka lätta upp den tänkte jag och sa, ”Om ni gör ett simmärke för dom som kan göra pruttbubblor under vattnet på det grunda och kissa på det djupa så kan ni ju ge Kosmos brons, silver och guld med en gång”.
Det blev tyst i simhallen, vattnet var helt stilla, fläktarna i taket stannade, jag tror att det även blev en mindre solförmörkelse utanför.
En av simlärarna som även var instruktör i första hjälpen och förstod det här med att överleva sa ”kom nu barn, nu börjar vi, nu på en gång, kom här Kosmos, du börjar”.
Gruppen av testosteronberikade kvinnor släppte nu mig med blicken och började gapa uppfriskande motiverande tillrop till sina barn, två män som stått i bakgrunden hela tiden gick in i omklädningsrummet varifrån det inom kort hördes ett asgarv.
Amazonen från Östergötland låtsades som ingenting och satte sig bredbent ner i sina stretchbyxor som avslöjade mer än vad KGB någonsin fått fram om Hillary Clinton, inom kort började hon glufsa på en glutenfri vetebulle som förmodligen var avsedd som näringstillskott för travhästar.
Jag visste att hon aldrig skulle släppa det här, så jag satte mig i andra ändan av simhallen, långt bort ifrån parkeringen och lättkastade fordon.
Nästa gång får frugan ta grabben till simskolan.